2019, du var ett år

2018 sammanfattade jag allt jag gjort, och det var bra för att påminna mig själv om att jag faktiskt inte bara legat i sängen och varit poänglös/deppig över att vi lever i ett samhälle hela året. Tänkte därför att det vore bra att göra samma sak igen, för en del grejer jag gjort är faktiskt rätt coola.

Jag inledde 2019 med att skriva ett brandtal över de politiska gränserna till uteserveringsrökningens försvar. Det skulle visa sig vara en ganska talande början på året, på något vis.

Personligen tyckte jag mest att det var nice att ha ork att fokusera på andra saker än bara SD, nationalism och rasism som jag gjort de senaste åren. Det gav mig tid att resonera runt saker som jämställdhet, sexualitet och kroppslig agens i stort, och det blev lite av en röd tråd.

Jag bråkade med TERF:s och skrev om varför feminister borde veta bättre än att slå mot transpersoner, De auktoritära tendenserna drabbar så klart sådana som sticker ut mer än andra, och backlashen mot HBTQ-personer är ett resultat av det precis som ifrågasättandet av kvinnors rätt till sin egen kropp. Därför var jag extra glad över att kunna bidra med föreläsningar till West Pride i år.

Såg fram emot att även föreläsa på Sthlm och Falu Pride, men kroppen trilskades och jag blev istället inlagd akut flera dagar med bukspottskörtelinflammation pga gallsten. Det sög och jag var orimligt bitter.

Trots kass gallblåsa och allmän bitterhet lyckades jag skriva otaliga texter och föreläsa om porrens eventuella skadeverkan och hur dålig och ohederlig diskussionen om den är idag. Det finns alldeles för mycket material från mig om detta för att länka, så ni får bara några utvalda guldkorn.

Det leder in på debatten om porrfilters poänglöshet, som jag diskuterade i diverse poddar, statusuppdateringar, intervjuer och inte minst i den fantastiska expertpanel jag och Elza Dunkels lyckades dra ihop under Almedalsveckan. Rekommenderar verkligen alla att lyssna och sprida den.

Den större diskussionen i detta är förstås sexualitet, samtycke ansvar och skuldbeläggande i stort. En jävligt stor, laddad och komplicerad fråga, vilket så klart talar till mig. Det har jag också skrivit mycket om, både om hur vi skadar samtalet och faktiskt människor genom att ta ifrån dem deras agens och ansvar, och reflektioner runt #metoo och närliggande reaktioner på mäns våld mot kvinnor.

På internationella kvinnodagen talade jag på ett event av och för sexarbetare med att prata om det historiska förtrycket av och dubbelbestraffningen av kvinnors kroppar. De är nämligen en grupp kvinnor (även om inte bara kvinnor) som jag upplever ofta glöms bort eller sparkas på i den feministiska kampen.

Ett annat tema har varit kritik mot politiska influencers. Från att kritisera polisers agerande i sociala medier, till demagogen Joakim Lamotte, samt feministiska intiviativ som Gardet och Linnéa Claeson. Mycket handlade egentligen om att jag vill ändra hur vi använder våra plattformar och vilken typ av röster och narrativ vi lyfter.

Jag önskar mig helt enkelt en vassare, bättre, smartare (och kanske tråkigare) debatt med mindre känslor 2020.

Apropå ton (främst kanske dålig sådan) så gick det bra för min podcast Haveristerna under året. Vi hade hundratusentals spelningar av våra avsnitt, och ökade till runt 1500 supporters på Patreon. Det är stort.

Men min största triumf och glädje i år är nog att jag jobbat mer kreativt än på länge. Förutom att jag lyckades få ändan ur vagnen och måla en medeltida bröllopspresent till två fina människor och lite annat krafs, så känner jag att jag blivit mycket bättre på att skriva i år. Två av de texter jag skrev var på listan av de tio mest lästa på Arbetets kultursidor, det i jävligt hård konkurrens med roliga,välskrivna och tänkvärda alster. Stort,

I slutet av 2018 fick jag en förfrågan om att skriva manus till en pjäs Marcus Öhrn/Teater Institutet fått i uppdrag att skapa för kulturfestivalen Wiener Festwochen. ”3 Episodes of Life”, i tre akter för tre kvällar av festivalen, handlar om #metoo, och var en rätt mörk, chockerande och stundtals komisk skildring av en Kulturmans exploatering och tankar.

Den hade premiär i Wien i maj, min text fick bra respons och pjäsen vann senare i specialkategorin för Nestroys teaterpris. Inte illa pinkat för en storkäftad småstadstjejs första monolog, vill jag påminna mig själv om nästa gång mitt impostor syndrome gör sig påmint.

Jag pallar inte att länka alla texter då de är spridda över hela internet, men det är inte direkt som att ni skulle palla att läsa allt ändå. Mest gör jag det här för att jag alltid har svårt att minnas och bedöma vad jag gjort och om det är tillräckligt (det är det nästan aldrig i mitt huvud, nämligen). Jag har garanterat utelämnat saker också, till exempel de många diskussioner jag fört runt integritet på nätet och andra politiska frågor.

2020 vill jag avsluta fler projekt, föreläsa och debattera mer, träna på att skriva längre texter utan att bli tjatig och förhoppningsvis påverka det offentliga samtalet till det bättre.

Tack till alla som läst, lyssnat, bråkat och peppat, och alla som har gett mig utrymme och betalt för att tycka och tänka på era plattformar.

Mitt liv har nog aldrig varit mer utmattande, men det har samtidigt aldrig varit mer av en fantastisk utmaning. Tack för det också, tror jag.

Tack också till alla fantastiska nya bekantskaper jag gjort det senaste året, och alla som fortfarande står ut med mig. Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag har valt ut några av de bilder från året som säger mest om det i ett bildspel nedan, i totalt omkastad ordning och utan beskrivning för att förvirra alla. Väl bekomme.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *