Internationella kvinnodagen, om sexarbete

Det här är en ungefärlig utskrift av mitt tal från 8:e mars, under en kväll tillsammans med sexarbetareorganisationen Fuckförbundet.

Det går inte att prata om kvinnokamp utan att prata om kvinnans kropp.

Vare sig det gäller hennes rätt att slippa slita ut den i ett yrke där hon inte kompenseras rättvist för sin tid, hennes rätt att själv bestämma över sin graviditet, hennes rätt att visa eller dölja hur mycket av den hon vill utan att straffas eller dömas för det, hennes rätt till vård anpassad för den eller hennes rätt att själv bestämma hur den ska se ut, så är kroppen en central del i allt internationella kvinnodagen handlar om.

Inte minst handlar diskussionen om den kvinnliga kroppen om hennes rätt till sin sexuella agens.

Senare års kamp, med #metoo och liknande upprop där kvinnor uppmanas berätta om hur de fråntagits kontrollen över sin egen kropp, har belyst hur laddad och komplicerad diskussionen om sexuell autonomi, integritet och gränser egentligen är.

Det måste vara en självklarhet att kvinnor får säga nej. Så varför villkorar vi fortfarande hennes rätt att säga ja?

Det finns en orättvisa i hur samhället tillbringar en kvinnas hela fertila liv med att sexualisera henne, samtidigt som hon kritiseras och slås ned om hon gör för mycket vinning på det eller försöker kontrollera den roll hon satts i.

För sex är komplicerat. Det är ett av våra mest basala behov, men samtidigt ett av de mest laddade. Det omges av tabun, outtalade krav, förväntningar och maktförhållanden.

Alla kvinnor går en ständig balansgång mellan belöning och straff inom samhällets snäva, godtyckliga ramar.

Varför? För att en kvinna som kontrollerar sin sexualitet är ett hot.

I ett ojämställt system som ger kvinnor sin kropp och sexualitet som främsta vapen är den sexuellt frigjorda kvinnan en osäkrad revolver. Hon hotar inte bara de män hon kan påverka utan alla som kan få sin egen maktposition underminerad.

Så samexisterar synen på sexarbetare som utsatta offer som inte vet sitt eget bästa, och som förrädare.

Offer på avstånd, och förrädare om de höjer rösten för att försvara sin postition eller kräva samma rättigheter som alla andra.

Till skillnad från andra yrkesgrupper förväntas de acceptera lagstiftning som försöker minska utsatthet och övergrepp i branschen genom att minska branschen i sig. Hur? Genom att göra deras vardag farlig och ohållbar.

Den svenska sexköpslagen påstods vara ett sätt att straffa köparna, och skydda säljarna. Trots det har det endast utdömts straff i tre fall av sexköp av vuxen under de snart tjugo år som lagen funnits.

Tre. Fall.

Samtidigt har lagen:

  • Lett till att kvinnor fått sina barn omhändertagna av staten enbart för att de säljer sex.
  • Lett till deportationer av kvinnor som bedöms försörja sig på ett ohederligt sätt.
  • Lett till våld mot kvinnor som inte får ställa förövaren till svars för att de inte vågar kontakta polisen eller tas på allvar av rättssystemet.
  • Lett till att kvinnor trakasseras av polis som enligt lagstiftningen borde fokusera på deras kunder.
  • Lett till att kvinnor inte vågar organisera sig för säkerhet då det kan leda till fängelsestraff.
  • Framför allt har den lett till en ökad stigmatisering som påverkar säljarna i alla aspekter av deras liv.

Utifrån det går det knappast att försvara rådande lagstiftning med att den slår hårdast mot de minst utsatta.

Vi lever i en tid då vi mer än någonsin pratar om och gör framsteg när det gäller kvinnors sexuella integritet. Så hur kommer det sig att en grupp människor som säger ja till sex på ett sätt stora delar av samhället inte kan relatera till, ses som ett acceptabelt offer när de hamnar i kläm i den påstådda jakten på utnyttjande och övergrepp?

Det är inte jättesvårt att dra paralleller till tiden då homosexualitet jämställdes med pedofili när man ser de åtgärder som införs för att motverka trafficking.

För det är det det handlar om, från rättssystemets sida. Att motverka trafficking. Att motverka prostitution. Inte att hjälpa de personer som utnyttjas eller far illa.

Man gör ingen skillnad mellan migrantsexsäljare och slavar, för att man lever under villfarelsen att det aldrig skulle kunna vara det bästa, eller ens minst dåliga, alternativet för någon att sälja sexuella tjänster.

Det är, i mina ögon, en högst priviligerad syn på världen. Men försöker jag lyfta  debatten om att göra sexarbetares situation mindre plågsam så anklagas jag själv för att vara verklighetsfrånvänd. Att “tro på myten om den lyckliga horan”.

Men vet ni det värsta av allt? Varken förslavade offer eller den “lyckliga horan” gynnas av rådande lagstiftning och diskussion.

Världshälsorganisationen, FN, Amnesty och Human Rights Watch är bara några av de tunga namn som förespråkar en avkriminalisering av sexköp för säljarnas bästa.

Så varför vägrar vi lyssna? Kanske för att det inte handlar om, och aldrig har handlat om, vad som är bäst för sexarbetare.

När Craigslist tog ner sin avdelning för sexuella tjänster år 2010 efter påtryckningar om att den gjorde det möjligt för människor att utnyttja offer för trafficking, gjorde de det, trots att en studie visade att den *minskat kvinnomord i USA med 17%*.

De nya amerikanska lagarna som påverkar internet FOSTA, the Fight Online Sex Trafficking Act, och, SESTA, the Stop Enabling Sex Traffickers Act, som straffar webbsideägare för sajter där människor marknadsför sexuella tjänster, har samma mål. Att stoppa sådana som utnyttjar kvinnor – oftast män – på bekostnad av frivilliga sexarbetares – ofta kvinnors – säkerhet.

Kvinnors välmående och säkerhet ses, återigen, som något värt att offra i ett korståg som omöjligen kan handla om omtanke.  Inte när man tittar på hur överdrivna uppskattningarna av tvingande traffickingnätverk inom prostitution börjar visa sig vara och de *direkta, farliga effekter* det har för frivilliga sexarbetare,.

Den här typen av förbud har aldrig handlat om att värna om kvinnor. Det handlar om att samhället ska slippa se dem när de är utsatta, eller inte beter sig som förväntas av dem. Och det gör mig rasande.

Och tror man att det inte har något att göra med vår historiska syn på kvinnors sexualitet och vem som har rätt till den, så är man ute och cyklar.

I Sverige på 1800-talet sågs prostitutionen som ett nödvändigt ont och var laglig.

Alla kvinnor som försörjde sig på att sälja sex skrevs in på Prostitiutionsbyrån, där de tvingades besikta sig två gånger i veckan. Var man sjuk skickades man till ett kursjukhus eftersom staten ville få bukt med könssjukdomar som syfilis. Men det var också ett sätt att reglera kvinnorna.

De fick inte vara ute efter elva på kvällen, de fick inte gå i grupp, de fick inte gå för fort eller långsamt, inte klä sig uppseendeväckande.

De fick inte bli stolta och tycka att de fyllde någon slags samhällsfunktion samtidigt som man tyckte att det var det de gjorde.

Där har vi den där förbannade balansgången igen. Oviljan att släppa taget om den sexuella makten.

Avslutningsvis vill jag gå ännu längre tillbaka i historien.

Påfallande ofta när jag pratar och skriver om kvinnlig sexualitet kommer jag att tänka på Lysistrate.

“Lysistrate” är en grekisk pjäs som skrevs år 411 f.Kr av Aristofanes. I pjäsen, som var kontroversiell för sin tid, organiserar sig kvinnorna från Aten och Sparta och sexstrejkar för att få slut på ett krig som varat i tjugo år när pjäsen skrevs.

Kvinnorna lyckas. Det är en feministisk framgångssaga som helst bygger på att kvinnorna använder sitt enda maktmedel – sin sexualitet – för att kuva männens blodtörst.

Hur tror ni att de hade sett på sådana som sålde sex?

Ni är ett Fuckförbund, men blir behandlade som strejkbrytare.

Synen på kvinnors sexualitet som ett viktigt maktmedel är något som begränsar oss och vänder kvinnor mot varandra efter patriarkatets spelregler istället för att hålla varandra om ryggen.

Vill du bestämma över din sexualitet?

Förminskat offer, eller förrädare. Det är bara att välja.

Jag är trött på den världen.

Jag är trött på världen där kvinnors rätt att säga ja ska villkoras och ifrågasättas, på bekostnad av deras säkerhet.

Jag är trött på debatten som låtsas att det finns en motsägelse mellan att motverka mäns våld mot kvinnor, hjälpa utsatta kvinnor, och skapa drägliga förhållanden för sexarbetare.

Precis som i Lysistrate är jag trött på att vissa kvinnor ska få lida för att historien ska få göra en politisk poäng.

Vi kan fortsätta att vara offer under förtryckande strukturer som alltid begränsat oss och reproducera dem, inte sällan på andra kvinnors bekostnad.

Eller så kan vi vända revolvern åt andra hållet, ta både makten och ansvaret och sluta begränsa oss själva och andra.

Jag vet vilket jag föredrar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *