Om God Ton och varför människor som ber mig hålla den kan dra åt helvete.

Det finns ett uttryck i internethistorien som heter ”eternal september”. Det myntades efter ett stort influx av användare år 1993. Där refererar det till att en massa nya människor dyker upp, som inte riktigt anpassat sig till hur man beter sig på internet. Jag skulle säga att vi fick samma situation när sociala medier började användas. Det vill säga, på gott och ont så förväntar sig folk någon sorts nivå och artighet från andra online. Men här är kickern: Du kan förvänta dig det hur mycket du vill, men ingen är skyldig dig det.

Jag har bråkat med folk på internet i ca hundra år. Sen innan sociala medier, innan din farmor, hennes hund och deras syjunta kom hit. Det finns massor av människor som tar plats på internet jag inte gillar. Människor som genom sitt agerande försuttit sin rätt till att bli bemötta utan att kallas idioter. Nazister är en sån grupp. Sexister en annan. Jag kan visst vara artig mot dem, men jag känner faktiskt inte att jag måste, alltid. Andra grejer som kan innebära att jag kommer att svära åt dig är till exempel att du är en lögnare eller behandlar mina vänner illa. Sorry not sorry, du har gjort dig förtjänt av en svordom eller två.

Vad som gör mig oheligt förbannad är de som använder sig av så kallat ”tonpolisande” i såna lägen. Tonpolisande innebär att du flyttar fokus från sakfrågan till att kritisera avsändarens ton. Det är ett lysande grepp för att förstöra och deraila en diskussion, för att slippa svara på sakfrågor.

Ni som vill fråga om jag verkligen måste säga att någon på vad ni gillar att kalla ”den goda sidan” är ett jävla pucko, ptja, nä. Men jag har troligen en bra anledning till det.

För övrigt är jag inte med på er ”goda sida”, så bespara mig tiden det tar att läsa ert trams. För vet ni? Jag ser er inte där med ett viftande pekfinger när människor ljuger om mig eller mina vänner (utan svordomar). Då är inte tonen så viktig. Jag ser er heller inte blanda er i när jag kastar skit på rassar och får skit tillbaka. Var är er oro för min ilska då?

Det här kommer ni att gilla: Ni är fega små råttor som aldrig skulle ge er in i en diskussion mot människor som faktiskt vill andra illa. Däremot är det safe att kritisera mig, för att ni vet att jag inte kommer att komma hem till er med ett baseballträ. Förhoppningsvis.

Det här är min blogg.  Mitt twitterkonto. Min vägg på Facebook. Gör det så ont i er att jag använder fula ord eller kallar en spade för en spade (eller en hycklande lögnare för en hycklande lögnare) så står det er fritt att avfölja. Jag är inte skyldig er något alls.

Slutligen så vill jag påpeka att det säkert finns något knypplingsforum ni kan gå med i och posta kattungar och kramizar till varandra. Försvinn från mitt vuxeninternet.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *