Om könsroller och identitet

Tänkte vi skulle ha en fredagsrant idag igen. Om könsroller och könsidentitet och sånt. Mest för att skriva av mig lite, men någon kanske finner det intressant (knäppisar finns ju överallt trots allt).

Pictured: Flickig flicka.

En rätt stor del av mitt liv har jag brottats med att förhålla mig till rollen som kvinna. Jag var aldrig särskilt flickig som barn. Ville mest läsa böcker och bli lämnad ifred. Jag var, helt enkelt, rätt dålig på att vara tjej. På att skvallra om gulliga killar, ha sleepovers och sminka mig. Å andra sidan hade jag varit rätt värdelös på att vara kille, också. Ville nog mest slippa båda.

När jag började högstadiet klippte jag av mig håret och gömde mig i skejtkläder. Minns fortfarande när en av de bråkiga niorna skrek efter mig i korridoren att jag såg ut som en kille. Jag visste att det var en förolämpning, och den sved. Men jag kände mig inte som en kille. Jag var ju tjej, det visste jag, men kände inte att jag kunde leva upp till det. Hade det varit 20 år senare kanske jag hade kallat mig ickebinär för att slippa anpassa mig efter allt en tjej förväntades vara. Istället tillbringade jag tonåren med att leka med rollen. Klänningar kändes som en utklädnad, men inte om jag matchade dem med nitar och kängor.

Inte särskilt mycket har egentligen förändrats. Jag känner mig fortfarande sjukt utklädd varje gång jag försöker vara kvinnlig, även om jag uppskattar att kunna leka med det. Ironiskt nog var det nog drag queens som fick mig att inse att kvinnlighet inte behöver vara något begränsande och negativt. Att man kan leka med det och att det kan stärka en.

Jag trivs i min kropp och har aldrig ifrågasatt om den faktiskt stämmer överens med min identitet. Men jag har lärt mig att det finns så mycket mer som är viktigare än vilket kön jag definierar mig som. Jag har lärt mig att stilettklackar är kul, även om de gör att jag blir längre än de flesta män jag träffar på. Jag har lärt mig att smink kan vara ett sätt att iklä sig stridsrustning för att ingen ska se dig svag.

Tyvärr har jag också lärt mig att min nakna kropp alltid kommer att politiseras.

Det finns så mycket med kvinnligt könsuttryck som används emot oss. Jämt. Man ska vara fixad och polerad, men inte för mycket. Att hoppa över efterrätten för viktens skull är okej, men inte att kräkas efter varje måltid. Att färga håret går bra, men inte att operera tuttarna. Det är en jävla balansgång. Och tiden och pengarna folk lägger ner för att se ut som att de inte bryr sig är helt bisarr.

På sätt och vis är alla kvinnor drag queens, men de senare blir en skrattspegel för verkligheten. De har dessutom alltid lyxen att kunna välja bort det. Fast, mer och mer inser jag att det är precis det jag kan göra också. Jag kan vara Kvinna när jag känner för det. När det känns värt att dra på sig stridsrustningen, klänningen och klackarna. Allt är liksom en jävla maskerad ändå – man kan lika gärna ha kul med det.

Jag skulle fortfarande inte kalla mig trans. För, det är inte min kvinnlighet som skaver. Det är känslan att det kommer med en ryggsäck av förväntningar jag inte vill leva upp till. Ju mer vi blandar, ifrågasätter och leker med könsuttryck, desto lättare blir den ryggsäcken.

Disclaimer: Det behövs ingen whataboutism om ”men män har också krav på sig att vara snygga!!!”. Klart de har. Jag tror deras situation kan kännas precis likadan som min, eftersom jag tror att människor oavsett kön tänker rätt lika. Jag pratar om kvinnor för att jag är kvinna. Det är min historia. Kan för all del lika gärna skriva om män, men jag tror min känsla går att relatera till även om du råkar ha fötts med kuk. Bra så?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *